Reginas Perspektiv.

Jag satt i taxin påväg hem. Dom säger att om inte Justin vaknar snart skickar dom honom till ett sjukhus i USA. Han är inte svensk medborgare och kan inte ta emot svensk vård. Jag var så rädd. Mamma har inte ens besökt mig, hon ligger hemma hos Rachel och Sarah, vettskrämd intryckt i Sarahs säng, Sarah säger att hon inte ens talar, inte ens ett ynkla ord. Jag höjer musiken på min mobil, lutar huvudet mot bilrutan och drömmer mig vidare till en annan värld, en bättre och lyckligare värld, en värld utan trubbel, det är nog lika som djävulen utan ondska. Jag vill bara ha tillbaka min efterlängtande mamma och pojkvän. Jag tittar ut ur den smutsiga bilrutan och ser barnen leker i lekparken förut var med barbie och bilar som gällde, nu var det krig som var inne, Vårat samhälle håller på att falla samman, barnen lever sig in i leken som om den vore verkligehet vilket det är för vissa barn, rädslan i barnens ögon blir allt värre och värre, vi åker förbi en busskur och på bänken sitter 3 tonåring som varit och shoppa, medans en gammal dam står och masserar ryggen på sig själv, förut såg man alltid till att dom gamla fick chansen att sitta. Vad har hänt med respekt och kärlek. Var det bara en fake symbol som skulle få samhället att verka bra. Ärligt talat så har jag nog aldrig varit såhär rädd förut. seriöst känslan jag gick och bar på bestod bara av rädsla och skräck. 

- Då blev det 300kr tack, hör jag taxichaufören ropa 

Jag gav honom 300 och tog mina väskor och klev ut ur bilen, jag suckade och tänkte '' då var man här igen av samma anledning '' jag stod utanför Rachels söta lilla tegelhus, så mycket dom ställt upp är faktiskt helt otroligt, kan inte tacka dom nog, men jag var rädd jag vela inte se mamma. För säger jag att jag mår dåligt över det som hände så får hon dåligt samvete och blir att må sämre. Jag gick upp för stentrappan, det var halt så jag tog genast tag i räcket. Jag vela inte verka oartig så jag plingade på.

Efter 30 sekunders väntan öppnar Rachel och ofamnar mig, den runda stora magen kom emellan. Dom fikade, fast inte Mamma hon var inte där, hon var inlåst i detdär förbaskade rummet. Jag la ner väskorna på golvet, tog av mig skorna och satt mig och gjorde sällskap med Rachel och Sarah. Inge vidare fin stämning

- så vad har ni gjort idag, tjöt jag ut med en irriterad röst, det var inte mig det var synd om, det var Justin och Mamma. 

- Ehm! ja ingenting, svarade Rachel

Jag hör dörren in till rummet mamma låg knarra, hon kommer ut med en blommig morgonrock och svarta påsar under ögonen, håret var helt trassligt, hon såg helt förstörd ut. jag var trött på detta. varför dethär hända just mig och min familj. Jag skakar på huvudet och springer upp på övervåningen Rachel rum låg. Jag tänkte inte gråta. Jag var arg, jag var inte på humör för att se min mamma må såhär. Jag får ett samtal ifrån sjukhuset.

'' Hej, är det Regina vi talar med? '' frågar en ung dam 

'' Ja det är det, är det något på tok ? '' frågade jag

'' Nej, nej det är någon här som vill tala med er '' 

'' Hej '' hör jag Justins hesa röst 

'' Har du vaknat, men jag kommer på direkten '' 

'' Nej du har varit med om tillräckligt, det räcker vila lite, det behöver du ''

'' VILA? Justin! jag trodde du var död! ska jag vila när jag vet att du lever och är vaken? ''

Jag var för hetsig för att tala med, hans tröttsamma röst fick mig bara bli orolig. Så jag la på och frågade snällt om Sarah kunde skjutsa mig, Rachel var lika orolig för Justin hon med, men Sarah vela att någon skulle hålla koll på mamma. Shit hon är psykopat sa jag och kolla på Sarah

- Nej det var inte så jag menade Regina, hon mår dåligt och behöver någon som kollar till henne. Nu blir det så.

Justins Perspektiv:

Jag var trött helt utsliten, jag vela bara gnugga mig i ögonen för att få bort den suddiga synen som skiftar men smärtan när jag rör en smula på mina blåmärken var hemsk. Jag hade kommit tillbaka till verkligheten och insåg att fan vad Stefan har gjort fel för sig, förstört för både Annah och Regina, så respektlöst, vad hade hänt med honom, vad fick han att bli en sådan elaking, det fanns inga svar på något. Jag hör hennes röst '' Vart är han någonstans ? '' det pirrade i kroppen, lyckan spreds ut i hela kroppen.

- Lika vacker som alltid, kommenterade jag så fort hon närmade sig sjukhus sängen. 

Hon gillade inte synen överhuvudtaget, hon kollade sig runt och rynka på näsan hon tog genast tag i min hand. och Smekte den och bara blängde på mig, läkaren tog fram en stol till henne, hon satt sig ner, hon tacka inte ens. 

- Kommer du ihåg vad du sa till mig innan vi blev tillsammans? att skulle vi bli tillsammans skulle du förstöra mitt liv på grund av att du är känd. Det är fan jag som dragit in dig i en massa drama, och jag är ledsen för det, jag hoppas du kommer kunna stå ut med mig i fortsättningen, jag kan inte leva utan dig 

Hon börjar att gråta, hon lägger sig i sjukhussängen brevid mig vi skedade och jag smekte hennes hår

- Jag kommer aldrig att lämna dig, vare sig du vill eller inte, det är inte alltid perfekt Regina, det händer saker i mellan åt, men våran kärlek odödlig, omöjlig att förstöra. så vad har du att oroa dig för. Jag älskar dig och ingen annan.

- Kan inte du sjunga för mig? säger hon med hes röst 

- haha, nu? frågade jag

Jag tänkte vafan, varför inte.

''I won't let the night stand in my way, i know what i want, i know what i can, but i'm only here to find you, you. All I need is you by my side''

______________________________________________________________________________________

Kort kapitel som vanligt, men skriver kort och oftare istället :) 

kniven emot strupen. rädslan i hans ansikte. jag tog ett djupt andetag, och insåg hatet jag hade för Stefan.

- Snälla Stefan! Justin har ingenting med detta att göra, låt honom gå! 

- Men hållkäften!! jag är inte dum Regina!! polisen traskar runt och letar efter mig som om jag vore en mass mödare! det som hände var ett misstag, och att inte ens få kunna förklara det gjorde mig FÖRBANNAD!! så nu får ni fan stå ut med detta också!

- Men snälla gör honom inte illa!! jag ber dig snälla!

Jag var så rädd, tårarna bara rann, jag bara stod där. Justin var helt kallsvettig av rädslan han bärde inom sig. Efter en lång tystnad fick han nog, iallafall av att hålla en kniv mot Justins hals, han satt två stolar mot varandra och binder fast oss i mammas rum, vi såg henne ligga där helt medvetslös, inga yttre skador kunde vi se, hon kanske var död men den tanke fanns inte. 

- Så hur känns det, är lilla bögen till popstjärna fastbunden och svag, jag tror nästan jag börjar grina. säger Stefan med en sån överdriven och barnslig röst.

- Stefan, kan du inse att du gör fel, du kan inte göra såhär mot dom 2 mest viktigaste kvinnorna i ditt liv, det finns alltid en väg tillbaka, man kan ångra sig, men när man väl gör det så ska man inte göra det värre, utan göra det bästa utav saken. Dom älskar dig vare sig du vill eller inte. sa Justin

- smickrande Justin! tror du att du kan lura mig din jävel, sa Stefan och drog fram den äckliga smutsiga kniven mot Justin och spottade på honom. 

Jag känner hur Justin håller min hand, det var det enda som kunde få mig känna mig trygg,'' Jag hatar honom.. Jag hatar honom.. Jag hatar honom '' ekar det i mitt huvud när jag kollar på Stefan, den rädda blicken jag bar fick mig känna mig hjälplös och svag, jag blev så arg. Jag drog och slet och skrek 

- DITT JÄVLA ÄCKEL !! STICK HÄRIFRÅN, LÅT OSS VARA, STICK !! skrek jag 

mamma rör på sig, hon verkade reagera på mitt skrikande, hon drar inga stora och tydliga rörelser, vilket var bra så att inte Stefan såg att hon var vaken. Jag hade gjort hon arg, vilket kändes sammanträffande, han smällde till mig och det sved så in åt helvete, jag hade nog bara svärdomar inom mig, jag tog denna man som min pappa, han har förstört för både mig och mamma, smällen han gav mig gjorde Justin irriterad, och han for ut några hemska men sanna ord han med, vilket gjorde han ännu mer förbannad. vi lugnade ner oss, och insåg att reta upp honom inte gjorde det bättre.

- hörru din lilla hora, ligger ni med varandra föresten? säger han och smeker hans äckliga kniv

Jag svarade inte, jag vela inte och jag tyckte inte om frågan och han hade ingen anledning att få veta ett enda svar. Men Justin blev genast upphetsad igen

- Ja! hurså? får du ingenting själv i sängen Stefan, naaw gå till terpi då pervo, det brukar hjälpa. sa Justin med en lika överdriven röst som Stefan använde

- KAN NI SLUTA BÅDA TVÅ!! Du håller käften Justin, och du mr. nya kriminella stefan borde sätta sig ner och tänka efter vad fan du håller på med just nu. Mamma har inte gjort dig något fel och inte jag heller, vi båda älskade dig. Jag skällde ut alla som sa att du var misstänkt för detta som hände mamma, jag tänkte att du aldrig någonsin skulle kunna göra något liknande. Men nu var det så, men det här? snälla låt livet gå vidare, stick Stefan, du vill se oss lida, det räcker, vi alla 3 kommer lida tillräckligt, men snälla kan du gå, du börjar göra mig riktigt förbannad nu.  sa jag med en skarpare bas i rösten

han högg kniven i väggen och knuffade ner oss så ramla ner på golvet, vi slog oss båda våra huvud i golvet och tyngden gjorde ont för våra armar. jag ser Stefan gå mot ytterdörren, han tar med sig hemma nycklarna och mammas plånbok, allt blev allt suddigare och svartare. 

Jag hör tydligare och tydligare mitt namn eka i mitt huvud, jag ryser till av den förskräckliga huvudvärken.

- Amen vafan!!! skriker jag när jag inser att jag ligger inlagd på sjukhuset 

- Vad är det du säger? säger Sarah som står där ögonen full med tårar, mascara utspritt över hela ansiktet. 

- sjukhuset? onödigt! ta bort dom här jävla sladdarna och vart är mamma och Justin! sa jag irriterat

och slet bort alla trassliga sladar som dom satt på mig. jag går ut i korridoren i sjukhus klänning och letar efter dom, min ilska gick ej att beskriva. Jag var helt ur balans, jag ska döda honom, jag tror hatet ja har för honom också är lika obeskrivlig. jag hittar Justin..

Blåmärken i ansiktet, jag knuffar på honom, han vaknar inte och min ilska hade inget tålamod så jag knuffade ännu en gång, jag börjar gråta. varför vaknade han inte för. hör han mig inte, han sover inte. Han är död!

- HAN ÄR DÖD!! HAN ÄR DÖD!! skriker jag och känner hur läkarna lyfter bort mig ifrån honom

- SLÄPP MIG!! era äckliga jävla idioter, släpp!! 

Jag ser Sarah försvinna ifrån korridoren hon gråter. och allt blir bara suddigare och svartare igen.

______________________________________________________________________________________

Kort kapitel i know, men jag måste sova jag trodde jag skulle orka mig, men har hjärnsläpp så kapitel 18 kommer förmodligen imorgon kväll :)